15 ÅR GAMMAL, UTHÄNGD OCH MISSTRODD (2)

                           

Från ingenstans, knackar det plötsligt på dörren..  det bankas och vi hör att det är två röster som är upprörda .. Är det polisen? Min pappa? Soc? Vem tror ni att det var?


Jag tillsammans med min kusin öppnar dörren och fram till mig flyger det en blond tjej som ställer sig och skriker på mig hur jävla dum jag är i huvudet och förklarar att det jag håller på med är fel. Chokad står jag där och stirrar på tjejen, vem är hon? Bakom henne ser jag sedan min storebror.. Hans kompis som ALDRIG träffat mig och som jag aldrig sett kommer hem till min kusin tillsammans med min bror och försöker tala om för mig att det är jag som är dum och ska hem. En tjej som inte vet en skvett om mitt liv, pinsamt! Tydligen så hade min pappa ringt till min bror och be mig att åka hem. Herregud vilket kaos. Telefonen ringer, pappa och min bror samt hans kompis hotar med polis och vice versa saker. Tillslut orkade jag inte, med instängda tårar tar jag mina grejer och åker hem. Nervös, rädd och beredd på att lämna livet. Jag orkar inte mer sa jag till min kusin innan jag åkte.

Väl hemma, vad tror ni jag mötes av då? Jo två fulla föräldrar ca klockan 18:00 som skäller ut mig, som påstår att jag tagit droger och där av mitt beteende för det var inte likt mig att göra så här. Mina syskon talar om för att jag skämt ut hela familjen, dem påstår att jag förstört deras liv samt mina föräldrar säger att dem aldrig kommer förlåta mig. Jag sa till dem, jag berättade bara sanningen till soc, polisen och det här är inte normalt. Vi är inte normala, vår familj är inte normal. Vet ni vad dem säger till mig?! Vi har inget problem i vår familj, allt är bra. Vi älskar varann men nu har du förstört den.


Jag bröt ihop, nu var allting MITT fel. Som vanligt, INGEN vågade säga som det egentligen var. Så har det alltid varit, varenda händelse, slag ska bara glömmas och inte pratas om. Som om inget har hänt. Dem levde i en förnekelse. Dem ville inte inse. Ryktet spreds snabbt till grannar, bekanta om vad jag gjort. Alla ifrågasatte mig och tyckte att jag var helt dum i huvdet. Folk började prata om ungdomar som dem själva känt och sa att det finns bra psyksjukhus.. lixom VA?! Så nu var JAG psyksjuk och behövde hjälp? 

Bara någon vecka efter, blev jag kallad till soc på möte. För att berätta varför jag gjort en anmälan och om det jag sagt var sant. Men vet ni vad jag fick säga, jag fick gå dit och skämmas. Jag sa att jag ljugit om ALLT ihop.. För min familj hatade mig och alla andra också.  Alla i min familj bad mig ta tillbaka allt jag sagt så kunde vi lämna oss det bakom oss, för det var ju bara en massa lögner?! Socialen blev häpna men kort och gott, anmälan las ner och jag ville mer än allt annat dö. Det här var min chans att rädda oss men jag klarade inte av all skit som spreds om mig, att även min familj skulle hata mig mer. Jag hade inge stöd från någon, alla var emot mig. ALLA. 

Vad tycker ni? Gjorde jag rätt som ljög, hade ni klarat av att berätta sanningen trots att alla var emot er?
Förstår ni bara 15 år och uthängd. Av din familj, bekanta men främst VUXNA MÄNNISKOR. 

15 år gammal, uthängd och misstrodd.

                             


Allt jag ville var att få leva ett liv i trygghet. Slippa pappas våld, mina föräldras bråk, över konsumtion av alkohol, bråken mellan mig och mina syskon. Slippa allt hat, alla tårar, mardrömmar och annat som var en del av min tuffa vardag som höll på att ta våra liv.

Jag kommer ihåg det som igår, det var som en jävla käftsmäll, båda mina föräldrar var fulla när jag kom hem och samtidigt anklagade mig för att ha förstört hela familjen. De påstod att jag tagit droger och mina syskon gav mig hat. Ryktet spreds snabbt genom familjen till grannar, bekanta samt släkt om vad jag hade gjort. 

2012 det tuffaste året i mitt liv, inte nog med att kämpade i skolan om att orka gå dit; koncenterera mig och jobba för bästa betyg i allt. Utan jag drogs även med ätstörning, självmordstankar och problemen hemma blev värre för varje dag. Jag var psykiskt & fysiskt nedbruten.

Men jag klarade grundskolan, tackvare min mentor och en god vän. Jag är en jävligt envis tjej också med enorm drivkraft så det har ju även sin bit i det hela. Hela sommaren blev en hel röra, ni anar inte. Poliser, häkte, otrohet, hot mm- som en ren action film utan överdriv! 

Men innan allt det jag nämde ovan skedde så var det midsommar, jag firade det tillsammans med världens finaste kille ( Kärlek vid första ögonkastet typ ).. och vänner. Jag hade en grym midsommar, med fjärlilar i magen och massa hångel så tog även midsommaren slut. Jag & min kusin skulle till hennes lägenhet i stan vilket min mor accepterat men väl framme i lägenheten ringer min pappa och skriker på mig. Att jag ska komma hem osv, riktigt agressivt. Jag själv var så slut efter midsommarens fest, bakis & kär. Att pappa skulle ringa, skrika och hota var det sista jag ville. Men där tog allting STOPP, en stor klump i magen och rädd för att åka hem efter pappas samtal så ringer jag polis och soc att jag inte vågade åka hem. Jag berättade om min situation hemma och en anmälan gjordes. Pappa skulle ju göra mig illa, jag orkade inte med honom längre. Nu räcker det, tänkte jag. Jag hade panik och gömde mig kvar i lägenheten.
 

Från ingenstans, knackar det plötsligt på dörren..  det bankas och vi hör att det är två röster som är upprörda .. Är det polisen? Min pappa? Soc? Vem tror ni att det var?

Fortsättning följer i eftermiddag på bloggen.. Där ni kommer få reda på vilka de var vid dörren, vad som hände och hur allting gick vidare till psykisk misshandel, otrohet, häkte, självmordsförsök mm. 
 

Våld i nära relationer ( del 2 )

 
 
 


 

Anledningen till min fars handlingar, jag säger absolut inte att det är några ursäkter men han var väldigt sjuk eller blev under årens gång. Gick på starka mediciner, hade otrolig värk i hela kroppen, hans far dog däremellan, blev riktigt lurad av sin egna mor och i samband med detta blev han sjukskriven vilket gjorde att det var mamma som stod för dem flesta kostnaderna vilket stack i hans ögon. För ni vet i samhället är det männen som ska arbeta hårt, vara dem starka, försörja familjen medans kvinnan är hemma och tar hand om hushållet samt barnen. Gammal modigt skrivit, men SÅ ser många det än idag-tyvärr.

Min far har även psykiskt sjuka människor i släkten och lite annat mindre trevligt. Så anlag och gener finns som kan förklara lite av hans beteende. Under årens gång i samband med olika dramatiska händelser, besked, skadorna/sjukdomarna, starka mediciner och alkohol så försämrades han både fysiskt och psykiskt. Vilket gick utöver oss allt mer även om det kanske inte alltid var riktat mot oss. Men han mådde dåligt, blev deprimerad och ett monster började ta över honom. Det är så jag ser det, iallafall försöker att det är ett monster som tagit över pappa. Vill försöka tänka att det inte är min pappa som utsatt oss för våld, kastat ut mig, börjat över konsumera alkohol, hålla på med droger, skulle skjuta mig, elda upp huset, sticka iväg, ljuga, bli hämtad av polisen, ta livet av sig, sitta i häkte och verkligen göra allt han kan för att försöka göra oss illa, förstöra mm. Lämna en jävla massa ansvar och skit till oss-hans familj. ( Mer ingående om dem olika händelserna senare.. )

Mammas avsaknad av kurage och vuxenansvar..
Var fanns min mamma när allt hände, när han slog oss? Hon fanns där och såg på. Mamma tog oss aldrig i försvar eller sa ifrån till pappa. Hon själv kunde uppträda väldigt agressivt emot oss också ibland men absolut inte på samma plan som vår galna far. Men jag tror hon själv var rädd, han var nog inte så snäll mot henne heller och det har fram kommit nu på senare år. 

Jag var den första som gick ut med hur min familj var, min pappa-alkoholen och våldet. Men ingen trodde på mig och ALLA i min familj förneka det som vi levt med under så många år. 2012, 15 år gammal fick jag nog.. vill ni veta vad jag gjorde? Kika in senare så finns ett nytt inlägg som fortsättning!