15 år gammal, uthängd och misstrodd.

                             


Allt jag ville var att få leva ett liv i trygghet. Slippa pappas våld, mina föräldras bråk, över konsumtion av alkohol, bråken mellan mig och mina syskon. Slippa allt hat, alla tårar, mardrömmar och annat som var en del av min tuffa vardag som höll på att ta våra liv.

Jag kommer ihåg det som igår, det var som en jävla käftsmäll, båda mina föräldrar var fulla när jag kom hem och samtidigt anklagade mig för att ha förstört hela familjen. De påstod att jag tagit droger och mina syskon gav mig hat. Ryktet spreds snabbt genom familjen till grannar, bekanta samt släkt om vad jag hade gjort. 

2012 det tuffaste året i mitt liv, inte nog med att kämpade i skolan om att orka gå dit; koncenterera mig och jobba för bästa betyg i allt. Utan jag drogs även med ätstörning, självmordstankar och problemen hemma blev värre för varje dag. Jag var psykiskt & fysiskt nedbruten.

Men jag klarade grundskolan, tackvare min mentor och en god vän. Jag är en jävligt envis tjej också med enorm drivkraft så det har ju även sin bit i det hela. Hela sommaren blev en hel röra, ni anar inte. Poliser, häkte, otrohet, hot mm- som en ren action film utan överdriv! 

Men innan allt det jag nämde ovan skedde så var det midsommar, jag firade det tillsammans med världens finaste kille ( Kärlek vid första ögonkastet typ ).. och vänner. Jag hade en grym midsommar, med fjärlilar i magen och massa hångel så tog även midsommaren slut. Jag & min kusin skulle till hennes lägenhet i stan vilket min mor accepterat men väl framme i lägenheten ringer min pappa och skriker på mig. Att jag ska komma hem osv, riktigt agressivt. Jag själv var så slut efter midsommarens fest, bakis & kär. Att pappa skulle ringa, skrika och hota var det sista jag ville. Men där tog allting STOPP, en stor klump i magen och rädd för att åka hem efter pappas samtal så ringer jag polis och soc att jag inte vågade åka hem. Jag berättade om min situation hemma och en anmälan gjordes. Pappa skulle ju göra mig illa, jag orkade inte med honom längre. Nu räcker det, tänkte jag. Jag hade panik och gömde mig kvar i lägenheten.

 

Från ingenstans, knackar det plötsligt på dörren..  det bankas och vi hör att det är två röster som är upprörda .. Är det polisen? Min pappa? Soc? Vem tror ni att det var?

Fortsättning följer i eftermiddag på bloggen.. Där ni kommer få reda på vilka de var vid dörren, vad som hände och hur allting gick vidare till psykisk misshandel, otrohet, häkte, självmordsförsök mm. 

 

Jag blir så ledsen när jag läser det här, om hur du hade det hemma.. Jag har också haft det svårt, men aldrig upplevt riktigt våld i lägenheten och mina föräldrar bråkade aldrig. Jag hade en rätt bra uppväxt. Det var på senare år som allt förändrades och blev bara värre och värre. Du verkar vara en riktigt stark tjej! Ingen ska behöva gå igenom sånt här. Du var modig som tog steget att ringa till soc, det är inte många som vågar göra det. Jag hoppas verkligen att allt blev bättre efter det, och inte värre som det tyvärr ibland blir. Det är starkt av dig att berätta din historia!

Jag vet inte vem det var som knackade på dörren, kanske din pappa, eller polisen. Eller någon helt annan...

Jätte fin blogg! Heja dig, du är stark! Kram. :)

Blir sjukt ledsen när jag läser sånt här.. Ingen borde få vara med om det!